Mitt sista inlägg
Det senaste halvåret har bjudit på två musikaliska insikter. Jag handlade tidningen Sonic häromdagen eftersom Band in Box var med, och även om det var en lite tråkiga frågor så var det en fin bild. Iaf var det en intervju med Shins på klassiskt "plågad konstnär trycker ur sig mästerverk"-tema (under bilder av bleka indiekroppar som antagligen ger potensproblem i flera år om man tittar lite för längre). Alla som lyssnat på den där skvian vet ju att det inte ens är skuggan av ett mästerverk, men det är inte det som gör intervjun värd att nämna. Tvåtredjedelar in i artikeln framkommer var ångesten kommer ifrån; james mercer (som gör låtarna tror jag) har bott i ett ruffigt område. En gång i tiden var en sådan sak tillräckligt för att jag skulle älska ett band, för det går ju knappast att tänka sig en mer pinsamt medelklassig sak att säga. Som att "vi tvingades att titta på de fattiga, och vi gillade det inte". Jag hade säkert varit skiträdd hela tiden om jag var granne med ett gäng knarksäljare, men James Mercer har dessutom stake att säga att det, och att det är ur detta trauma som hans senaste skiva kommer. Samtidigt som alla vet att han är mångmiljonär för att han sålt en låt till macdonalds-reklam. Alltsammans är så underbat tarvligt att jag enligt all rimlig logik borde älska skivan. Men den låter mest tråkig.
Sak två. Jag älskade musik så mycket för att det lät så mkt bättre när man spelade med sina vänner. Gänget som skapar en egen värld i en replokal (eller en orkester eller) är så vacker. Men också så naiv.
Jag började spela musik med Micke och Mackan i ett band som hette Kristen Bride. Vi gick till replokalen och drack öl och raljerade över att våra kompisar i Piotor envisades med att fråga om vi lyssnat på Iron Maiden "på riktigt", vilket vi inte hade. Ibland drack vi vin. Sen gjorde vi två skivor, Hannes och Martin kom med, jag gjorde tre bsu-skivor, Big Ship gjorde en skiva och His New Job gjorde en som den bredare allmänheten tyvärr aldrig fick ta del av. Någon gång började vi spexa om oss själva som "the dudes". Det låter ju lite som snubbarna som aldrig rör sig från sina väl insuttna barstolar, som alltid pratar om samma saker med samma människor och som känner en stor kärlek till de andra snubbarna på de andra barstolarna utan att så mkt behöver sägas. Det var en bra beskrivning.
Det som gav näring åt mitt musicerande var inte bara glädjen över att skriva låtar, utan också att få träffa människor jag gillade, som att den outtalade samhörigheten i sig var ett ändmål . Jag spelar inte musik med the dudes, därför är jag inte en del av den samhörigheten längre. Det är bara konstigt att ha en musikblogg om en imaginär plats som jag kan plocka fram då valfri person liknar oss vid Elephanp 6. Jag kommer inte skriva mer här. Om ni vill veta saker om mitt band, Big Strong Union (som jag iofs hoppas att jag lyckas ta död på snart), så kommer det snart finnas en blogg. Adressen är www.bigstrongunion.blogg.se. Kolla om några dagar.
Få nu inte för er att detta handlar om techno. Det handlar om punk, riktigt långsam eller mera snabb.
Glöm aldrig Kristen!
/Niklas
dexter
Mack the mad fuck goes old
När vi gick i 7:an så brukade vi spela stockmarket på c64, dricka cola och lyssna på hårdrocksband som Xentrix. Det var länge sen, idag spelar vi Uno, dricker öl och lyssnar på skäggig indierock. Allt är som det ska!
Grattis Markus!!!!!
Big Strong Union on the radio
big strong union är en av dom tio viktigaste sakerna jag gjort i mitt liv. på onsdag berättar jag sanningen i direktsänd digitalradio. bänka er framför datorn med anteckningsblock och sprit. Tiden är 20.00 och programmet heter Radio Sidekick. Förutom BSU får man en massa göttig bloggtechno.
www.radiosidekick.blogspot.com
Niklas