the dudes

bagarna repade igår. det var komplett vansinne. peppen är hög. efteråt när vi låst grinden och stod o pratade kom det en mörk bil och parkerade lite diskret intill oss. siluetter tornade hotfullt upp bakom de tonade rutorna. vi gjorde vårt bästa för att inte rikta vår uppmärksamhet åt dess håll, utan på ett så oskyndat sätt som möjligt göra en sorti. jag satte mig på cykeln och riktade den mot mitt hem. inte långt därefter kom mörka bilen upp vid min sida. siluetterna glödde. jag visste att min tid var kommen. dörren slogs upp och en korpulent varelse gjorde en 360-graders volt ut i natten och landade på en skateboard. vi racade hela vägen till värnhem. jag hörde hur han flåsade svordomar bakom mig. jag visste att de var svordomar, fast de va baklänges. ralväj setevleh!! leväj nid!! vid ag's tvärnitade jag. jag förstod att det inte var en vanlig människa som jagade mig. han var outtröttlig. han skulle aldrig ge upp. det tog lite tid för honom att få stopp på sin bräda så jag passade på att välja ut vilka ord som skulle bli mina sista. nu hade han stannat. han tog brädan under armen och gick mot mig. tunga steg som klibbade i den varma asfalten. jag huttrade av rädsla. dödsångesten kom över mig, och månen väste till, precis som den alltid gör när någon ska dö. men monstret stannade inte. han bara glodde rakt ner på sina fötter, muttrade sina baklängessvordomar och gick förbi mig. jag vände mig om och stirrade på honom. månen väste till igen. och igen. för varje gång lite mer desperat. jag mindes en vinter när jag var liten. varje morgon samma sak. bilen var för kall. pappa svor och vred om nyckeln, men bilen ville inte starta. jag satt där bak och huttrade. pappa gick in i garaget efter startkablar, och grannen, som hela tiden stått och sett på genom sitt köksfönster kom ut. grannens bil var inte för kall, så de kopplade de ihop motorerna. månen försökte igen och igen. jag hoppades att månen inte hade startkablar eller nån hjälpsam granne. och precis när jag tänkt tanken stod han där. grannen från vintern när jag var liten. jag skrek till, men han såg snäll ut. den här gången ska jag inte hjälpa till, sa han och gjorde en konstpaus. för ibland är att inte hjälpa till det mest hjälpsamma man kan göra. månen gav upp. monstermannen och hans skateboard var utom synhåll. hjälpsamma grannen log lite förnöjt åt sina egna visomsord, gjorde en piruett och försvann sen bakom hörnet. jag cyklade hem, och innan jag la mig att sova kollade jag min facebook.