the dudes

pj harvey har släppt en ny skiva. det var nära att jag ignorerade den. tänkte att jag hade misstagit mig och att hon kanske inte var så bra ändå. henens två senaste skivor har ändå mest gjort mig på dåligt humör, och med vissa undantag här och där säger inte de gamla mig så mycket heller längre.

så jag mailade henne och sa precis som jag kände. jag gjorde en (redan en) klassiker?, dvs jag skrev först och tänkte sen. denna min impulsiva handling, om än produkten av en lång tids gnagande oro lämnade mig med en disktinkt känsla av att ha gjort mig en ovän i pj harvey. röster i mitt inre uppmanade mig på förnuftig skånska att ta det lugnt. äh, skit i honn marcus.. ba låt honn va..

så om jag varit bättre på att lyda order hade jag helt missat denna nya skiva. hade ju varit synd eftersom den är riktigt riktigt bra. den låter typ lite som den ser ut på omslaget. ganska otäck. utan tvekan jättedeprimerande. fast det är ju oftast inte, bortsett från kanske den där skivan pink floyd gjorde om väggen som jag iofs också gillar, en negativ egenskap när det gäller musik.

köp den. det hade jag gjort.