bobo
alltså jag ska inte förvandla dudesbloggen till en mp3blogg. tänkte bara prova på det lite. jag tror att vi i framtiden kommer kunna se tillbaka på den här epoken utan att bli alldeles vemodiga. visar det sig att det var ett snedsteg i den annars så målmedvetna resan så mådde vi nog bara bra av lite motgång sådär på kvällskvisten. ja jösses. iallafall.. tänk så många bra låtar det gjordes på 1900-talet. jättemånga fina låtar. och ändå var det så få låtar som blev lika bra och fina som den här. mina föräldrar hade bowieskivor när jag var liten, och jag tittade ofta på omslaget till den här singeln. jag vet att jag var fascinerad av sprickan i pannan. antar att det var bra att koncentrera sig på en av de konstiga sakerna med snubben på bilden.
ashes to ashes
jag trodde vi hade pratat om det här med bowie.....
haha... here we go again...
släpp det där nu micke. bobo har aldrig ljugit för dig.
ok, även jag har erkännt att yrpannan bowie lyckats med någon enstaka låt, men detta var faktiskt inte en av dessa undantag.
det är fan inget fel på den låten. tänk att bowie faktiskt inte lyckats skriva en enda text av värde och ändå är så bra. impigt.
jag vet inte... det är kanske mest sättet han sjunger på men han verkar ha sånna texter jag gillar. fulla av skitsnack och med små grymma rader här och där. lyssna på öppningsraden i sound & vision. ändå fet...
ja. det är sant. ashes to ashes, funk to funky. det är t.ex. en överbra textrad. men sen då? jag tycker liksom att det blir ytligt på nått sätt. i övrigt anser jag att sound and vision är typ 70-talets bästa låt.