regnskogen
rolls är mitt favoritband genom tiderna. bäst är rolls när de gör lite fel, så för att göra dom rättvisa tänkte jag bjuda på ett av deras mest felaktiga musikstycken, men först måste jag bara berätta en grej. alltid när jag lyssnar på rolls, så försöker jag tänka på regnskogen. ibland ser jag den klart och tydligt framför mig, och om jag håller mig fast tillräckligt länge i drömmen så kan jag nästan känna hur dess fantastiska tätma omsluter mig. men så härförleden hörde jag att om man lägger regnskogen i ett glas coca cola på kvällen, så är den borta nästa morgon. att den fräts bort liksom. denna information tog lite "udden av det" för mig. först blev jag otroligt förorättad. jag vägrade tro att regnskogen, som alltid varit min hjälte skulle kunna vara så fragil. men sen kom jag på en lösning; kanske är våra hjältar så bra för att de i grund och botten är precis som oss själva? hade man uppfunnit regnskogen idag så hade den förmodligen inte ens tillåtits, men så är det nog med dig och mig också. det minsta vi kan göra är nog att helt enkelt behandla den som en människa.
kuf
från skivan "rolls play für elise"
hej
- går det bra att dröja?
- mmm..
kejsarens nya kläder
i fredags när jag och mina vänner, som vi brukar göra, grillade och pratade om konstmusik, skulle vi plötsligt spotta på ljudlandskapet tillsammans. jag ville inte det. jag tycker det kan finnas andra kvalitéer i musik förutom melodi och rytm. att det kan finnas en dynamik i det som gör det intressant att lyssna på, även om det kanske bara är kaskader av brus och oväsen.
sen är det såklart larvigt när folk vill mena att konstmusik är mer värt än popmusik. själva ordet konstmusik är ju skitfånigt. noise är inte mer konst än popmusik, vilket man kanske inte ska skrika högt på panora när frimsyd har improbar.
men alla läger är fan lika intoleranta. jag trodde jag skulle bli yxmördad en gång bland en massa hårdrockare för att jag försvarade b52´s. det blev mycket spänd stämning. ingen visste vad man svarar på en sån sak. bäst att inte prata med killen, han är eventuellt sjuk i huvudet. sen lyssnade dom på tenacious d, som till skillnad från b52´s inte är ett skämtband. skulle man försvara till exempel magnus uggla för mig skulle reaktionen kanske bli densamma. därfär att musik är såklart inte bara musik. gillar man inte technovågen kanske man tycker det är ytligt att gå bananer så fort nån postat en halvrisig remix på en blog, att det handlar om nyhetens behag snarare än det musikaliska värdet. men samma människa kanske går på skivmässor och blir skitglad när han hittar en orginalpressning av något obskyrt italienskt proggband, betlar 700 kronor och pallar sen bara lyssna på skivan en gång. eller så försvarar man daniel johnston och säger att det inte alls är för att outsiderfenomenet har ett egnevärde, utan för att det är skitbra låtar, och att de kan framföras och spelas in hur som helst och ändå vara helt fantastiska.
själv har jag svårt att förstå technovågen. kanske för att jag inte gillar att dansa? men jag tycker sällan musiken är bra helt enkelt. inte för att den objektivt sett saknar musikaliskt värde. hade det spelats in på en 4 kanalsporta med akustiska instrument kan jag inte lova att jag haft samma åsikt.
ps. daniel johnston suger.
ps2. förlåt för att jag sa det där om daniel johnston. det var överdrivet
macrus
sen är det såklart larvigt när folk vill mena att konstmusik är mer värt än popmusik. själva ordet konstmusik är ju skitfånigt. noise är inte mer konst än popmusik, vilket man kanske inte ska skrika högt på panora när frimsyd har improbar.
men alla läger är fan lika intoleranta. jag trodde jag skulle bli yxmördad en gång bland en massa hårdrockare för att jag försvarade b52´s. det blev mycket spänd stämning. ingen visste vad man svarar på en sån sak. bäst att inte prata med killen, han är eventuellt sjuk i huvudet. sen lyssnade dom på tenacious d, som till skillnad från b52´s inte är ett skämtband. skulle man försvara till exempel magnus uggla för mig skulle reaktionen kanske bli densamma. därfär att musik är såklart inte bara musik. gillar man inte technovågen kanske man tycker det är ytligt att gå bananer så fort nån postat en halvrisig remix på en blog, att det handlar om nyhetens behag snarare än det musikaliska värdet. men samma människa kanske går på skivmässor och blir skitglad när han hittar en orginalpressning av något obskyrt italienskt proggband, betlar 700 kronor och pallar sen bara lyssna på skivan en gång. eller så försvarar man daniel johnston och säger att det inte alls är för att outsiderfenomenet har ett egnevärde, utan för att det är skitbra låtar, och att de kan framföras och spelas in hur som helst och ändå vara helt fantastiska.
själv har jag svårt att förstå technovågen. kanske för att jag inte gillar att dansa? men jag tycker sällan musiken är bra helt enkelt. inte för att den objektivt sett saknar musikaliskt värde. hade det spelats in på en 4 kanalsporta med akustiska instrument kan jag inte lova att jag haft samma åsikt.
ps. daniel johnston suger.
ps2. förlåt för att jag sa det där om daniel johnston. det var överdrivet
macrus