the dudes

jodå, jag hör vad du säger. det är bara att det inte stämmer ihop med ditt ansiktsuttryck.

det viktigaste för oss människor på jorden är våra ritualer. genom våra ritualer skapar vi ordning i kaoset. tänk på världen som ett stort ark nerklottrat med random siffror och bokstäver. tänk sen på ritualen som ett tomt ark med små urklippta luckor. ser du? bra, lägg nu det tomma arket över det nerklottrade. genom luckorna framträder ett begränsat antal bokstäver i en för dig begriplig kombination. ordet du ser är kanske "värme". eller kanske namnet på ditt första gosedjur. tisdagsnätter mellan 2.23 och 3:41 är heliga för mig. då släcker jag ljuset och umgås med min tenori-on. ordet jag ser är... hihi, nej det säger jag inte.

köpte frukost på väg hem igår. ändå lyxigt med en ny ost tänkte jag och köpte den trots fulaffär och fulpris. när jag vaknade idag och kroppen skrek efter frulle såg jag att osten var möglig. inget mysigt mögel heller. grön sörja. slafs slafs. den gick ut för en månad sen. brödet smakade skit och muslin var slut. jag befinner mig i standbyläge. jag har dragit täcket över huvudet. en liten röd lampa lyser och visar att jag lever. emellanåt är det nån som lyfter på täcket. gillar jag blir jag glad. annars fräser jag till. taggar utåt istället för inåt. det är lite ovant och ganska mowgli. taggarna på andra sidan täcket är mycket större, och jag vill inte att slagsmål. bara att markera lite.

bagarna repade igår. det var komplett vansinne. peppen är hög. efteråt när vi låst grinden och stod o pratade kom det en mörk bil och parkerade lite diskret intill oss. siluetter tornade hotfullt upp bakom de tonade rutorna. vi gjorde vårt bästa för att inte rikta vår uppmärksamhet åt dess håll, utan på ett så oskyndat sätt som möjligt göra en sorti. jag satte mig på cykeln och riktade den mot mitt hem. inte långt därefter kom mörka bilen upp vid min sida. siluetterna glödde. jag visste att min tid var kommen. dörren slogs upp och en korpulent varelse gjorde en 360-graders volt ut i natten och landade på en skateboard. vi racade hela vägen till värnhem. jag hörde hur han flåsade svordomar bakom mig. jag visste att de var svordomar, fast de va baklänges. ralväj setevleh!! leväj nid!! vid ag's tvärnitade jag. jag förstod att det inte var en vanlig människa som jagade mig. han var outtröttlig. han skulle aldrig ge upp. det tog lite tid för honom att få stopp på sin bräda så jag passade på att välja ut vilka ord som skulle bli mina sista. nu hade han stannat. han tog brädan under armen och gick mot mig. tunga steg som klibbade i den varma asfalten. jag huttrade av rädsla. dödsångesten kom över mig, och månen väste till, precis som den alltid gör när någon ska dö. men monstret stannade inte. han bara glodde rakt ner på sina fötter, muttrade sina baklängessvordomar och gick förbi mig. jag vände mig om och stirrade på honom. månen väste till igen. och igen. för varje gång lite mer desperat. jag mindes en vinter när jag var liten. varje morgon samma sak. bilen var för kall. pappa svor och vred om nyckeln, men bilen ville inte starta. jag satt där bak och huttrade. pappa gick in i garaget efter startkablar, och grannen, som hela tiden stått och sett på genom sitt köksfönster kom ut. grannens bil var inte för kall, så de kopplade de ihop motorerna. månen försökte igen och igen. jag hoppades att månen inte hade startkablar eller nån hjälpsam granne. och precis när jag tänkt tanken stod han där. grannen från vintern när jag var liten. jag skrek till, men han såg snäll ut. den här gången ska jag inte hjälpa till, sa han och gjorde en konstpaus. för ibland är att inte hjälpa till det mest hjälpsamma man kan göra. månen gav upp. monstermannen och hans skateboard var utom synhåll. hjälpsamma grannen log lite förnöjt åt sina egna visomsord, gjorde en piruett och försvann sen bakom hörnet. jag cyklade hem, och innan jag la mig att sova kollade jag min facebook.

farlig förbrytare
dödligt allvar
vanskapt anseende
svår uppsyn
brutet löfte
ansiktet i ansiktet
dödlig rektangel
revisorn
hemliga skuggan
mannen med det tysta skrattet

Ni vet hur man ibland råkar dras med lite väl i nån sorts pepp man får på en viss grej, en hang-up helt enkelt. Jag hade en hang-up för två år sen på att åka skateboard. Givetvis slutade med att jag trillade rätt rejält. Resultatet blev akuten och ett gips på höger arm, brutet båtben. Det var mest spännande, för jag hade aldrig brutit nåt och aldrig fått bära gips. Det kändes lite som att gå på mellanstadiet, bryta något, få stoltsera med gips och bli allmänt respekterad av kompisarna, gött helt enkelt. På återbesöket hos läkaren efter tre veckor nämnde jag i förbifarten att min vänstra tumme smärtade lite och efter en snabb röntgen sa läkaren att joo...den är ju bruten. Jag kom hem med båda armarna i gips. Det kändes fortfarande ganska gött, för hur många har haft två gips samtidigt? faktiskt ganska ball! (förutom svårigheterna att duscha osv... ) Men sen tog dom av gipsen å allt var definitivt gött. Tills för ett tag sen när läkaren sa att njaa....det här har ju inte läkt rätt, jag tror vi sågar upp frakturen och opererar in lite skruvar i din hand. Nu är det inte gött längre. Fast jag ser fram emot det riktigt snygga ärret! det ska endån bli rätt pepp! Borde ge lite street-cred...kanske en gratis Törley eller nåt?

ja, det är bra. fortsätt så, så kommer ingen kunna ta dig på allvar.

- går det bra att dröja?
- mmm..

i fredags när jag och mina vänner, som vi brukar göra, grillade och pratade om konstmusik, skulle vi plötsligt spotta på ljudlandskapet tillsammans. jag ville inte det. jag tycker det kan finnas andra kvalitéer i musik förutom melodi och rytm. att det kan finnas en dynamik i det som gör det intressant att lyssna på, även om det kanske bara är kaskader av brus och oväsen.

sen är det såklart larvigt när folk vill mena att konstmusik är mer värt än popmusik. själva ordet konstmusik är ju skitfånigt. noise är inte mer konst än popmusik, vilket man kanske inte ska skrika högt på panora när frimsyd har improbar.

men alla läger är fan lika intoleranta. jag trodde jag skulle bli yxmördad en gång bland en massa hårdrockare för att jag försvarade b52´s. det blev mycket spänd stämning. ingen visste vad man svarar på en sån sak. bäst att inte prata med killen, han är eventuellt sjuk i huvudet. sen lyssnade dom på tenacious d, som till skillnad från b52´s inte är ett skämtband. skulle man försvara till exempel magnus uggla för mig skulle reaktionen kanske bli densamma. därfär att musik är såklart inte bara musik. gillar man inte technovågen kanske man tycker det är ytligt att gå bananer så fort nån postat en halvrisig remix på en blog, att det handlar om nyhetens behag snarare än det musikaliska värdet. men samma människa kanske går på skivmässor och blir skitglad när han hittar en orginalpressning av något obskyrt italienskt proggband, betlar 700 kronor och pallar sen bara lyssna på skivan en gång. eller så försvarar man daniel johnston och säger att det inte alls är för att outsiderfenomenet har ett egnevärde, utan för att det är skitbra låtar, och att de kan framföras och spelas in hur som helst och ändå vara helt fantastiska.

själv har jag svårt att förstå technovågen. kanske för att jag inte gillar att dansa? men jag tycker sällan musiken är bra helt enkelt. inte för att den objektivt sett saknar musikaliskt värde. hade det spelats in på en 4 kanalsporta med akustiska instrument kan jag inte lova att jag haft samma åsikt.

ps. daniel johnston suger.
ps2. förlåt för att jag sa det där om daniel johnston. det var överdrivet

macrus

det sägs att det ryktas om att.


/macrus

Hannes ska införskaffa nya hjälpmedel för sitt handikapp. Frågan är vilket hjälpmedel som ger ett mer fördelaktigt intryck för hans utseende. RÖSTA.

Alternativ 1:



Alternativ 2:

ajaj. farlig!


brum brum


*lömsk*

idag fastnade jag på wikipedia och läste om tromber, åska och olika sorters moln. these are a few of my favourite things. fast jag gillar fint väder också. jag lovar.


*trivsam*

en annan favorit är att series two records, ett amerikanskt cdr-bolag ska släppa en split-cd med 4 band, och att två av dessa är bakers at dawn och band in box.

macrus

Darren + Calvert = sant